Boken-Ögonblick från Vejbystrand

Nya boken “Ögonblick från Vejbystrand” kan du beställa genom att betala 200:-/bok till Swish: 123 441 51 88

Om du bor i Vejbystrand eller Magnarp, levereras boken samma dag eller dagen efter att betalningen mottagits. Annars tillkommer porto.

Du kan också köpa “Ögonblick från Vejbystrand” på följande fina ställen i Vejbystrand:

Lite info om boken:
• Utgiven april 2020
• Hårt omslag
• 100 sidor
• Illustrerad karta
• Format: 20 x 20 cm
• Inslagen i skyddsplast

Vejby Baby Får på Allmänning

Det är inte utan att man känner sig lite extra privilegierad i dessa tider. Att få möta våren i Vejbystrand är alltid en ynnest. Inte minst i år. På bara några veckor har benämningen “glesbygd” fått en väldigt positiv klang. Jag omfamnar det småskaliga helhjärtat. Det är svårt men jag försöker hålla nyheterna på lite lagom avstånd.

Alla dramatiska rubriker dränerar.

Eländes elände, sa alltid min gamla moster när katastrofen varit framme någonstans i världen – som t ex just nu i dom till bristningsgränsen fyllda flyktinglägren på grekiska ön Lesbos, en plats där sjukvården är mer eller mindre obefintlig och risken för smitthärd är överhängande.

En stor del av jordens befolkning känner just nu en oerhörd osäkerhet inför framtiden. Många hade det redan rejält tufft innan och kan förmodligen inte alls begripa hur de skall mäkta med ytterligare bördor.

Igår tog vi en lång promenade längs stranden och avslutade med att hälsa på tre fluffiga och helt bekymmerslösa får i en av byns mindre allmänningar. Mötet gav lite respit från rapporterna om tragedierna i Bergamo, Madrid och New York.

Än så länge lever vi skyddade här i Vejby och hoppas innerligt att mardrömmen snart skall vara över.

Var rädda om er!

Sommartider

Sommartid, ja. Det var kyligt men stilla, klart och soligt när jag slog upp ögonen denna söndagsmorgon. Trodde först att jag hade sovit längre än vanligt. Av någon anledning mindes jag att det var just inatt som det var dags att ställa fram klockan till sommartid igen. Skönt med ljuset. Man får väl omfamna varje glädjegnutta.

Blommorna hittade jag häromdagen under en strandpromenade till Lervik. Helt plötsligt dök dom bara upp, som en ö mitt i det torra, gråa gräset.

Lillpop

Förutom det exceptionellt fina om än aningen kyliga vårvädret vi har just nu här i Vejbystrand (och annorstädes), hovrar förfärligt tunga, mörka moln ovanför oss just nu. Jag tycker att det blir svårare och svårare att skönja en ljus framtid. Stefan Löfvén & Co försöker inge oss att läget är under kontroll, att Sverige kommer att klara krisen med god marginal om vi bara håller avstånd till varandra och inte umgås med mormor.

I gårdagkvällens tal kom det inte fram någon information alls om hur vi småföretagare skall finansiera vår överlevnad utan att samtidigt tvingas gräva en avgrundsdjup grop att så småningom ramla ner i. Bankerna lånar gärna ut lite cash, bara om man är beredd på att skriva under sin egen ekonomiska “harikari”.

En kall och krämig pinne till räddningen!

Det finns dock små ljusglimtar att ta till vara på, trösta sig med och njuta av i dessa märkliga tider. Att till exempel unna sig en gräddglass varje dag är väl inte för mycket att begära?

Detta är nog lite kontroversiellt och kanske till och med sedd som blasfemiskt, men jag äter faktiskt pinnglass året om. Men inte vilket pinnglass som helst. I vår familj är det pinnglassens okrönta prins, Lillpop som förträffliga Engelholms Glass tillverkar, som gäller.

Det råder visserligen delade meningar om det är vanilj- eller päronsmak som är godast. Min inställning är att det går att behålla harmonin i familjen genom att varva smakerna. Det viktigast är ändå att det alltid finns en låda i frysen när suget efter en Lillpop smyger på och blir nästan övermäktig.

Den outtalade regeln i vår familj är att den som tar sista glasspinnen också tar ansvar för att glassförrådet fylls på igen. Detta så att ingen drabbas när man behöver trösta sig lite men ICA Vågen redan hunnit stänga.

Och om någon från Vågen läser detta, hoppas jag att ni fortsätter att ha god framförhållning vad gäller tillgången till vår favoritpinnglass. För även om toapapper är viktig, blir den nuvarande tumultartade tillvaron inte alls lika lätt att tampas med om vi inte lite då och då kan räkna med att trösta oss med en krispig och krämig Lillpop.

Illustrationen med Lillpop: © Engelholms Glass AB
Länk till en lite skakig film som företaget producerat om glasstillverkningen.

Qigong

Här kommer några enkla men effektiva Qigong- övningar. Dom är främst för dig som jobbar hemifrån, saknar gymet och kanske känner dig lite stel. Garanterar att du känner dig piggare efteråt!

Coronaviruset

Det är inte klokt så upp och nedvänd livet kan bli – och det på rekordkort tid. Minns att efter 9/11 var vi lite oroliga att sätta sig i ett plan och flyga iväg längre sträckor. Men det var inte värre än att familjen bara några veckor senare flög till Phuket och bodde i ett höghus med vår då tio månader gamla dotter Elle. Då resonerade jag att sannolikheten för fler terrordåd var försumbar, åtminstone på vår lilla strand i Thailand.

Eftersom terrorattackerna hade utförts av män från Mellanöstern, var det många som under en tid misstänkliggjorde alla från den delen av världen. Vilket var en både pinsamt onyanserad och diskriminerande människosyn och som jag tror bidragit till senare års framgång för populistiska rörelser och politiska partier och den bisarra normaliseringen av rasistiska åsikter och allmänna främlingsfientlighet.

När medierna började rapportera om utbrottet av coronaviruset i Wuhan i Kina, befann vi oss i sluttampen av vår vistelse i vietnamesiska kuststaden Da Nang. Där fanns mest Sydkoreanska turister men också en hel del bussgrupper från framförallt södra Kina (som Vietnam gränsar till i norr.)

Efter tio härliga dagar med familjen i Bangkok, bar det sedan iväg till södra Spanien och nya äventyr. Det var först efter några veckor i Málaga som vi började läsa om viruset spridning till andra delar av Kina och att det även fått fäste utanför landets gränser. Att coronaviruset skulle komma till våra mysiga, historiska kvarter kändes väldigt, väldigt långt borta.

I början av januari skiner solen i stort sett dagligen längs Costa del Sol och temperaturen ligger någonstans runt behagliga +20C. Det var inte så många turister i Málaga – inte jämfört med t ex Barcelona eller Madrid – och vi såg bara några få klungor med asiatiska turister. Utan att utveckla tankarna så mycket mer, funderade vi ändå på var dom kom ifrån. Var dom möjligtvis från Kina? Kanske till och med från Wuhan? Visste dom om det som hände hemmavid?

Lika lite som jag förstår varför folk just nu hamstrar balar med toapapper, begriper jag varför en del är så snabba att peka finger, identifiera en syndabock att rikta skulden mot. Vad hjälper det? Blir vi friskare snabbare om vi kan skuldbelägga? Tillför konspirationsteorier något positivt? Har vi inte lärt oss att det bara blir värre när vi riktar fokus bakåt och inte framåt? Det verkar inte så och jag kan bli orolig när jag tänker på hur tongångarna går hemma i stugorna där man redan tidigare var proppfull av fördomar och ensidigt tänk. Med coronaviruset är precis alla potentiella smittobärare. Så det vore väl tragiskt om vi i det här läget la ner energi på att utpeka hackkycklingar.

Jag anlände Vejbystrand från Málaga i mitten av februari och Charlotte några veckor senare. Det kändes väldigt skönt att landa i lugnet och efter 5 månader på resande fot, ofta släpande på otympliga resväskor, såg vi verkligen fram emot att borsta av oss resdammet och leva en förhållandevis lågmäld tillvaro. Och medan jag skrev texter och valde bilder till nya boken “Ögonblick från Vejbystrand”, skulle Charlotte jobba med sina populära hotell– och resesajter. En ganska idylliska tillvaro att möta våren i, tänkte vi.

Därifrån jag sitter och skriver dessa rader, innanför ett litet, spröjsat fönster, finns en vildvuxen äng som i byn kallas Allmänningen och som sannolikt sett likadan ut i tiotusentals år. Kanske längre. Det finns något tröstande i den tanken. Att även om den här eller någon framtida virus avslutar vår arts tid på jorden, kommer det vackra landskapet längs Skälderviken att leva vidare i ytterligare tiotusentals år – och förmodligen må mycket bättre utan oss.