Det är inte klokt så upp och nedvänd livet kan bli – och det på rekordkort tid. Minns att efter 9/11 var vi lite oroliga att sätta sig i ett plan och flyga iväg längre sträckor. Men det var inte värre än att familjen bara några veckor senare flög till Phuket och bodde i ett höghus med vår då tio månader gamla dotter Elle. Då resonerade jag att sannolikheten för fler terrordåd var försumbar, åtminstone på vår lilla strand i Thailand.

Eftersom terrorattackerna hade utförts av män från Mellanöstern, var det många som under en tid misstänkliggjorde alla från den delen av världen. Vilket var en både pinsamt onyanserad och diskriminerande människosyn och som jag tror bidragit till senare års framgång för populistiska rörelser och politiska partier och den bisarra normaliseringen av rasistiska åsikter och allmänna främlingsfientlighet.

När medierna började rapportera om utbrottet av coronaviruset i Wuhan i Kina, befann vi oss i sluttampen av vår vistelse i vietnamesiska kuststaden Da Nang. Där fanns mest Sydkoreanska turister men också en hel del bussgrupper från framförallt södra Kina (som Vietnam gränsar till i norr.)

Efter tio härliga dagar med familjen i Bangkok, bar det sedan iväg till södra Spanien och nya äventyr. Det var först efter några veckor i Málaga som vi började läsa om viruset spridning till andra delar av Kina och att det även fått fäste utanför landets gränser. Att coronaviruset skulle komma till våra mysiga, historiska kvarter kändes väldigt, väldigt långt borta.

I början av januari skiner solen i stort sett dagligen längs Costa del Sol och temperaturen ligger någonstans runt behagliga +20C. Det var inte så många turister i Málaga – inte jämfört med t ex Barcelona eller Madrid – och vi såg bara några få klungor med asiatiska turister. Utan att utveckla tankarna så mycket mer, funderade vi ändå på var dom kom ifrån. Var dom möjligtvis från Kina? Kanske till och med från Wuhan? Visste dom om det som hände hemmavid?

Lika lite som jag förstår varför folk just nu hamstrar balar med toapapper, begriper jag varför en del är så snabba att peka finger, identifiera en syndabock att rikta skulden mot. Vad hjälper det? Blir vi friskare snabbare om vi kan skuldbelägga? Tillför konspirationsteorier något positivt? Har vi inte lärt oss att det bara blir värre när vi riktar fokus bakåt och inte framåt? Det verkar inte så och jag kan bli orolig när jag tänker på hur tongångarna går hemma i stugorna där man redan tidigare var proppfull av fördomar och ensidigt tänk. Med coronaviruset är precis alla potentiella smittobärare. Så det vore väl tragiskt om vi i det här läget la ner energi på att utpeka hackkycklingar.

Jag anlände Vejbystrand från Málaga i mitten av februari och Charlotte några veckor senare. Det kändes väldigt skönt att landa i lugnet och efter 5 månader på resande fot, ofta släpande på otympliga resväskor, såg vi verkligen fram emot att borsta av oss resdammet och leva en förhållandevis lågmäld tillvaro. Och medan jag skrev texter och valde bilder till nya boken “Ögonblick från Vejbystrand”, skulle Charlotte jobba med sina populära hotell– och resesajter. En ganska idylliska tillvaro att möta våren i, tänkte vi.

Därifrån jag sitter och skriver dessa rader, innanför ett litet, spröjsat fönster, finns en vildvuxen äng som i byn kallas Allmänningen och som sannolikt sett likadan ut i tiotusentals år. Kanske längre. Det finns något tröstande i den tanken. Att även om den här eller någon framtida virus avslutar vår arts tid på jorden, kommer det vackra landskapet längs Skälderviken att leva vidare i ytterligare tiotusentals år – och förmodligen må mycket bättre utan oss.